Visst låter det för våra öron mer ”på riktigt” med en låt på engelska, men engelskan blir också lite av en snuttefilt. Något man håller i för att känna trygghet. Kanske rent av något man som artist gömmer sig bakom. För visst är det så, för de flesta av oss, att om vi skall uttrycka våra djupaste känslor så gör vi det på vårt modersmål? Om du skall gräla på någon, eller för den delen förklara din eviga kärlek, så gör du det naturligast på det språk du vuxit upp med. Det jag vill se är deras själ Det jag alltid vill höra från deltagarna är vilka de är på riktigt. Det jag vill se är deras själ, vilka de är på insidan. Äkthet är i mina ögon (ja, eller öron) en av de allra viktigaste sakerna jag tittar på när jag träffar på en ny artist. Tror jag på det personen sjunger? Känns det sant? I den verklighet vi har hamnat i de senaste åren, efter att AI har blivit så pass bra på att göra musik, så är jag helt övertygad om att det är äktheten som kommer att skilja människorna från maskinerna. Våra små egenheter, våra personlighetsdrag, vårt engagemang. Våra hjärtan. Därför tyckte jag att det var extra kul att få höra idolerna sjunga på svenska idag, eftersom det är lite läskigare för dem, lite mer avslöjande. När de inte kan gömma sig bakom engelskan blir mitt jobb i juryn lite lättare. Mina favoriter Vissa av dem gjorde det lite extra bra i kväll, så är det alltid. Mina favoriter idag var Margaux, Leo, Minou och Joel, dom satte verkligen både låtval och genomförande perfekt. Trots att dom är så olika som artister så har dom det gemensamt att dom får mig att bli lycklig, för de verkar ha samma förstaspråk som jag. Musiken. Jag lyfter den här kvartetten lite extra idag, men de andra kom alla in på en hedrande femteplats, det var många fina prestationer på Idolscenen den här kvällen. Autism och en massa ADHD Alldeles oavsett den fina sången vill jag också ge ytterligare en eloge till Margaux som jag tycker är så otroligt imponerande. Hon och jag har ju det gemensamt att vi båda två har lite andra funktionsförutsättningar än alla andra. Hon har en autismdiagnos och jag har en massa ADHD. Eftersom jag reser runt och föreläser om ADHD och då försöker få människor att VÅGA är det extra glädjande när jag träffar på en som verkligen gör det och inte låter sig hindras av sin diagnos. Sånt värmer Bagge-hjärtat och lockar fram en liten tår av stolthet i mitt öga. Avskyr att skicka hem deltagare Slutligen vill jag säga att om det var jag som var programdirektör på TV4 skulle Idol bli ett konstigt program. Jag avskyr ju att skicka hem deltagare, eftersom jag tycker de är så fantastiska allihop. Jag skulle hellre vilja rösta IN två nya deltagare varje lördag. Fast då skulle vi ju börja hösten med Idol och sluta med Körslaget och det är ju ett helt annat program. Och så kan vi ju inte ha det. Eller?