Inne på brännskadeenheten i Beirut luktar det av bränd hud och variga bandage. I ett av rummen gråter ett barn högt, i andra rum ligger barnen och stirrar tomt ut i luften.
Hit har patienter, i första hand barn med svåra bränn- eller traumaskador, strömmat sedan kriget mellan Israel och Hizbollah gick in i en intensiv fas för två månader sedan.
Hettan från bomber som slagit ned, eldar som startat vid explosionen eller andra skador har lett till att antalet brännskador ökat markant de senaste månaderna. Behöver hjälp att andas I en av sängarna ligger 10-årige Hussein. Hans hud har börjat läka från brännskadorna men stämbanden är av, han behöver hjälp att andas, han har svåra bukskador och han är paralyserad i vänstra sidan. Vid hans sida sitter hans mamma och pappa. De försöker att hålla sonen lugn.
– När vi är här är han lugn. Han hör och förstår allt så vi pratar mycket med honom om allt möjligt. Men han kan inte prata med oss och han har ont, säger hans pappa Ayman.
Deras hus ligger norr om Beirut och attacken den 29 september tros ha varit ämnad för en familj till en Hezbollahledare som befunnit sig i södra Libanon. Men det var i första hand barn som dödades i attacken.
– Vi var långt från kriget och här finns inga vapen eller någon ledningscentral, säger Ayman när vi följer med honom till hans forna hus som ligger i rasmassor.
– Jag var nere i stan när de ringde och sade att vårt hus attackerats. När jag kom hemrusade såg jag min fru utanför huset. De hade lyckats få ut henne vid liv. Jag frågade henne: var är barnen? Jag sprang in i rasmassorna och slet i saker och skrek min son Hussein och dotter Malikas namn. Gång på gång. Fick veta av granne Efter en stund berättade en granne att barnen redan var på sjukhus. När föräldrarna kom fram till sjukhuset visade det sig att sjuåriga Malika redan var död och 10-åriga Hussein var svårt skadad.
– Jag kan fortfarande inte fatta att vårt hus bombades. Eller att min dotter är död, säger Ayman.
Tårarna kommer när han visar glada bilder på de två syskonen tillsammans.
– Jag ser på nyheterna att det är vapenvila men vad spelar det för roll? Min tid stannade vid attacken. Allt som betyder något är min son och hur han mår. Annat bryr jag mig inte längre om.