Styckmordsmålet på Catrine da Costa är en av många stora utredningar som Jan Olsson, före detta kriminalkommissarie, har varit involverad i under sitt yrkesliv. Fallet har fått ny uppmärksamhet i och med den nya dokumentärserien ”Det svenska styckmordet”. Två läkare, i media kallade Allmänläkaren och Obducenten, åtalades för mordet och frikändes i brist på bevis, men deras liv förstördes. De förlorade jobb och familj och en av dem, Teet Härm, har levt isolerad från omvärlden sedan 1985. Plågas av fallet Jan Olsson är numera pensionerad, men fallet plågar honom fortfarande. – När jag gick i pension så sa min hustru att det är två saker som du aldrig kommer att sluta prata om, och tänka på. Det ena är Quick-ärendet och det andra är det här, säger han i Efter fem. Jan Olssons hustru fick rätt. – Det här har varit kvar. Det beror mest på den oändliga tragedi som har drabbat de här två människorna, säger han. Han menar att det är lätt att sätta sig in i de båda männens situation. – Att plötsligt försvinner allt och man får leva ett annat liv. Det känns väldigt obehagligt att de har blivit utsatta. Det är en modern form av häxjakt. Om man tittar på hur det såg ut under 1600-talet så tror jag att det är samma känslor som kommer i omlopp hos folk, säger Jan Olsson. Tunnelseende i en utredning I början av 1980-talet hade våldsroteln i Stockholm en bra uppklarningsprocent. – Men det kan bli tunnelseende i en utredning, man ser på de saker som är till gagn för misstanken och ser bort från sådant som går åt ett annat håll, säger Jan Olsson. Han kom i kontakt med utredningen runt 1984. – Jag befann mig på polishuset och då kom en kollega fram och sa ”vet du att Teet Härm är misstänkt för mord och styckning av en prostituerad?” Det var en konstig känsla, jag kände honom väldigt väl och hade jobbat med honom. Jag tyckte han var väldigt duktig. Sedan kom Teet Härm fram till mig och sa att ”jag har inte fått någon information från polisen vad det handlar om”. Jag sa att det kan inte jag ta ansvar för, jag var rätt avvisande, han kanske var en mördare. Jag höll mig undan. Fick inget gehör för sin misstanke Några år senare undersökte Jan Olsson det kriminaltekniska materialet, och analyserade det. – I materialet fann jag inget. Jag gick in med tanken att jag var duktig på det här, jag tänkte att jag ska kunna hitta om de är skyldiga eller inte. Men jag fann inget som pekade i deras riktning. Då började tvivlet komma. – När jag framförde det på arbetsplatsen så fick jag svaret att ”ja de är så listiga, de driver med oss”. På frågan om Jan Olsson tror att något liknande kan hända igen svarar han att det inte kan uteslutas. – När en utredning leds av någon som är auktoritär och pekar i en viss riktning. Man ska alltid vara kritisk och ifrågasätter, så kommer man sanningen närmast. Det har höjts röster för att de båda läkarna nu i efterhand ska få en ursäkt och skadestånd. – På ett vis har de redan fått upprättelse i och med dokumentären, säger Jan Olsson.