Man brukar dela in lögner i två kategorier, vita och svarta. Vita lögner är när man ljuger för att undvika sanningen som man tror skulle såra någons känslor, varpå svarta lögner inte tar hänsyn till andra personer utan är inriktade på en själv och ens egna vinning. Vi människor börjar ljuga redan som barn, ofta runt två-treårsåldern. Och det är då oftast väldigt oskyldiga lögner. Men sen när barnen börjar närma sig skolåldern kan en lögn få långt större konsekvenser. Lögner är ett sätt att navigera i sociala relationer. Till en början är det enklare lögner som “nej jag åt inte kakan”, sen handlar det mer om att man vill göra sig lite bättre än man är, säger Jenny Jägerfeld och fortsätter. Barn med ADHD eller barn som är impulsiva kan ljuga av bara farten för att munnen går snabbare än tankarna. Men den här navigeringen i det sociala med lögner som verktyg behöver ofta tillsyn av en förälder. Så barnet inte hamnar snett. Psykologens tips om lögn-hantering Vet man med sig att ens barn ljuger bör man i sin reaktion utgå från varför barnet ljög. Ibland ljuger barn för att lösa ett problem kortsiktigt, exempelvis läxor. Men problemet är borta i en timme eller någon dag, men till sist kommer det uppdagas att barnet inte gjort läxan. Jägerfeld menar vidare att det är viktigt att inte bli arg och peka ut lögnen, som man kanske skulle gjort ifall det var en vuxen som ljög. Det brukar inte bli så bra om man pekar ut lögnen och blir arg för då kan det bli att barnet känner att hen verkligen måste hålla sig fast vid lögnen. Tvärtom menar Jenny Jägerfeld att man bör närma sig det hela försiktigt och påpeka att lögnerna bara växer och växer och inte löser något verkligt problem. Så hanterar du ditt barns låtsaskompisar Det finns även det som kan framstå som en lögn men snarare är ett tecken på en stark och livlig fantasi, en låtsaskompis. Det är inte en lögn. Det är en del av en rik inre värld. Och barn som har stora egna världar är ofta kreativa och empatiska. Jag tycker man ska vara nyfiken på kompisen, säger Jenny Jägerfeld. Att ha den sortens fantasi är jätteviktigt och inget man behöver mota bort. Om inte det blir som i den kända barnboksklassikern och ansvaret ständigt hivas över på låtsaskompisen. Om det blir som en flykt från det vanliga kanske man ska fundera lite. Som i Madicken då hon skyllde på Rickard hela tiden. Det är lite gulligt men kan också bli problematiskt om det alltid är “Rickards” fel och man aldrig tar på sig ansvaret för det man gjort, avslutar Jenny Jägerfeld.