Det var på 1970-talet som Cecilia Frodes mamma och pappa valde att separera – och samtidigt dela upp sina fem barn mellan sig. Cecilia, då tre år gammal, hamnade hos pappan tillsammans med två syskon, medan mamman tog med sig de andra två. – Vi blev två olika familjer. Vi ville gärna ses, men det var inte alltid möjligt, berättar hon. Syskonen försökte ändå hålla kontakten. Ibland liftade de till varandra eller lyckades få till korta besök. Men någon regelbunden samvaro fanns inte. Och för Cecilia innebar separationen ett tidigt avbrott från modern. – Jag spanade alltid efter hennes bil. Jag har nog förstått att jag behövt henne hela livet, men hon har inte varit där. Bristen på närhet och kvinnlig trygghet påverkade henne djupt. Hon beskriver hur hon under uppväxten saknade kvinnliga förebilder hon kunde känna tillit till. – Det blev Marilyn Monroe, Monica Zetterlund och Linda Haglund. Men dem kunde man ju inte krypa upp hos, säger Frode. När historien upprepades Många år senare, när Cecilia själv fått en dotter – och dottern hunnit bli tre år – skilde hon sig från barnets pappa. Det var en händelse som väckte starka känslor, eftersom det speglade hennes egen barndom. – Det var precis det jag inte skulle göra. Ändå blev det så. Men jag är tacksam att jag hade modet, säger hon. Separationen blev också en vändpunkt i relationen till hennes egen mamma. Fadern hade då gått bort – och Cecilia började känna ett starkt behov av kontakt. – Jag insåg att min mamma lever. Och jag behöver henne. Det blev början på en lång resa mot försoning. I samtal med sin mamma fick hon för första gången höra orden hon längtat efter – ett erkännande av att dottern lämnats. – Hon sa själv: ”Jag övergav dig.” Det var så stort. Det finns så mycket skam och sorg i det där. Men det gjorde att jag kände: Det finns ingenting att förlåta. Ett nytt kapitel – och ett hopp till andra I dag har mor och dotter funnit varandra på riktigt. De talas vid dagligen, reser för att ses och bygger sakta en ny relation. – Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig utan en mamma. Och nu har jag faktiskt en, säger Cecilia Frode. Hon hoppas att hennes berättelse kan inge mod hos andra som bär på smärtsamma familjeband: – Vi måste ibland sluta se våra föräldrar bara som ”mamma” eller ”pappa”, och i stället se dem som människor – med sin egen sorg, sina brister och sina misstag. Det är då det kan ske något nytt.