Forskare från universitetscentret på Svalbard mäter hur djupt de kan sticka ner i marken innan de stöter på permafrost. Permafrosten består av frusen mark och innehåller gamla växtdelar. När den tinar frigörs både koldioxid och metan, vilket påskyndar den globala uppvärmningen. De senaste åren har avståndet ner till frosten ökat.
– När permafrosten tinar upp kan det släppa ut enorma mängder koldioxid och metan, vilket accelererar den globala uppvärmningen. Det skulle leda till en väldigt annorlunda framtid, säger Madeleine Johansson Leiva, forskare vid Stockholms universitet. Hela växten spelar roll Simone Lang, docent i arktisk biologi vid universitetscentret på Svalbard, och hennes studenter undersöker hur växter kan isolera permafrosten så att den tinar långsammare och därmed håller kvar mer metan och koldioxid i jorden. De har sett att alla delar av växterna spelar roll, även det som finns under jord.
– Rötterna växer i marken och de formar små hål. Där finns det luft, så växterna ser till att marken är porös. En porös mark är en viktig egenskap för isolering. Rötterna formar hela underjorden, säger Simone Lang. Vitmossa isolerar bäst Forskarna har också sett att olika växter isolerar permafrosten olika bra.
– Vitmossa har i flera olika studier visat sig vara bättre på att isolera permafrosten än andra mossor. Men mossor generellt sett är väldigt bra på att isolera permafrost, säger Madeleine Johansson Leiva.
Den här kunskapen kan användas för att restaurera förstörda ekosystem, till exempel dagbrott och industrier, med hjälp av mossor, lavar och andra växter. Men det allra viktigaste, menar Simone Lang, är att bevara de områden i Arktis där det redan finns mycket vegetation.
– Jag tror att det är viktigt att hålla marken täckt av växter och att inte störa mer än man måste, säger Simone Lang.