Det var en helt vanlig söndagsmorgon hemma hos Magnus Kviske och Maja Karlberg. Sju veckor tidigare hade paret fått reda på att de skulle bli föräldrar efter en IVF-process. – Vi vaknade tidigt och pratade om framtiden och skojade som vi alltid brukar göra. Maja gick på toaletten och kom sedan tillbaka till sängen. Jag vände mig om för att läsa min bok. Sedan hörde jag en snarkande andning, som är något av det värsta jag hört. Det går inte att beskriva med ord, man fattade direkt att något var fel, säger Magnus. Han vände sig om och såg att Maja ”inte var där”. – Jag satte igång med HLR omgående och ringde till 112 samtidigt. ”Hon är död” 11 minuter och 35 sekunder tog det för ambulansen att komma fram. – Jag hann uppleva alla känslor som finns i en människa på de här elva minuterna. Allt från hoppfullhet om att hon snart ska vakna, till ”det händer ingenting, hon vaknar inte”. Sen till känslan att hon är död. Jag var helt säker, där på slutet, att hon inte lever längre, säger Magnus. När Magnus fick reda på att Maja överlevt var han rädd att hjärtstoppet påverkat hennes hjärna, att hon inte skulle minnas honom. – Men när hon kände igen mig där på natten när hon vaknade upp, det var helt fantastiskt. Hon tittade på mig och såg att det var jag. Den responsen gjorde att man kunde gå vidare med en positiv attityd. Och barnet i Majas mage överlevde. Han fick namnet Tage. – Jag är så glad och tacksam över livet. Det är svårt att beskriva, säger Magnus. Minns ingenting Maja själv minns ingenting av den söndagsmorgonen. Hon beskriver det som ett ”blurr i hjärnan” och att hon knappt har några minnen från dagarna som följde. – Jag har bara fått det här återberättat för mig och jag blir faktiskt lite rörd varje gång jag hör det, för det känns så sjukt att jag har varit med om det här, säger hon. Nu är Magnus aktuell med en föreställning där han berättar om händelsen och vikten av att kunna HLR. – Det känns faktiskt väldigt fint, säger Maja och fortsätter: – Det är ju speciellt såklart, att den handlar om något som hänt mig. Men jag tycker det är jättefint att du sprider ordet om HLR och att vårt trauma kan bli något som kan upplysa andra.