Den så kallade preliminära bedömning som slutredovisades i Tallinn idag tillsattes med sikte på hålen i skrovet som uppdagades genom en dokumentär 2020. Slutsatsen om dessa är tydlig. De kan inte förklaras av en explosion eller kollision med ett annat fartyg, utan uppkom först i kontakt med Östersjöns bergiga botten och kan således inte förklara sjunkförloppet. Utifrån det menar man att katastrofutredningen av JAIC 1997, gemensamt genomförd av olycksutredningsmyndigheterna från Sverige, Estland och Finland, håller. Där har dock nya invändningar rests. Vid sidan av sin huvudfråga har utredarna gjort ytterligare utredningsåtgärder, som bland annat lett till det anmärkningsvärda erkännandet att Estonia inte var sjövärdig. Att denna grundläggande omständighet inte framkom 1997 innebär enligt överlevanden Sara Hedrenius ett så allvarligt missförhållande att frågorna JAIC ställde och slutsatserna de drog missat en så central komponent att katastrofutredningen borde göras om. Vilket var en åtgärd utredarna hade kunnat meddela i Tallinn. En övergripande beskrivning Dessutom har den bristande sjövärdigheten i sig rest nya frågor. Vems ansvar var det att ingen undersökning genomfördes där felen kunnat upptäckas, så att katastrofen, med utredarnas egna ord, sannolikt aldrig inträffat? Bilden i slutrapporten å andra sidan är att det inte finns en enskild förklaring. I stället berodde katastrofen på ett systemfel, där man samtidigt menar att sjöfartsbranschen nu lärt sig av sina misstag. Men hur kan de då veta vilka dessa misstag var, lär skeptikerna kontra mot utredarnas förhållandevis övergripande beskrivning. När det gäller avfärdandet av möjligheten att Estonia sjunkit efter yttre påverkan har de dock genom sina undersökningar av skrovet och botten onekligen kommit ett steg vidare. Också överlevanden Sara Hedrenius välkomnar att frågetecknen kring de nyupptäckta hålen rätats ut. För egen del saknar hon dock fortfarande en beskrivning som hon, utifrån sin egen upplevelse av katastrofen, kan känna igen sig i. Också för samhällets skull menar hon att det hade behövts en haveriutredning som gett raka svar på frågorna hur, varför, och vad samhället kan göra för att förhindra att något liknande kan hända på nytt. ”Synliggör alla fel” – Den här frågan varför. Ja, vi vet till exempel att bogvisiret skildes från fartyget. Men varför skiljdes bogvisiret från fartyget? Varför gör man bedömningen att Estonia inte var sjövärdig? Och var i hela kedjan har man misslyckats? För det här var ju en katastrof som kunde undvikas. Och det är ju jätteviktigt när man gör en utredning att man synliggör alla direkta och indirekta fel i hela kedjan, så att katastrofen får en förklaring och vi kan gå vidare, säger Sara Hedrenius. Det ska sägas att det också finns både överlevande och anhöriga till de omkomna som varit nöjda med förklaringen från 1997, som störs av den ständigt återkommande uppmärksamheten kring katastrofen och mest av allt vill gå vidare i livet. Men för många har Estonia, precis som mordet på statsminister Olof Palme, bitit sig kvar som ett nationellt trauma, präglat av en inledningsvis chockartad och ryckig hantering såväl av politiker som myndigheter. Och så länge det saknas en förklaring som åtminstone tillräckligt många kan acceptera lär Estonia förbli ett öppet sår.