Nationalekonomen Gabriel Zucman, 39 år, är Sverigeaktuell med boken ”Miljardärsskatt – så kan den införas”. Hans förslag har redan gett återklang i flera länder som försökt eller planerar en liknande skatt. Zucman är i sitt tjänsterum i Paris; blicken är intensiv, han bär en vit tröja och sitter framför en whiteboard fylld med formler och symboler. Resonemanget rör ökade statsintäkter om de med en förmögenhet på över 100 miljoner euro – motsvarande omkring 1,1 miljard kronor – beskattas med två procent. Men för Zucman är frågan om världens superrika – han använder engelska superrich i intervjun – också en fråga om demokratins utveckling. Miljarderna innebär att man kan påverka politiker och influera medier. Det ser vi i USA. Det vore ett misstag att tro att det inte händer i Sverige, säger han och menar att faran är stor att demokratins fundament därmed kan urholkas. Kraftig ökning Sedan tar han den ekonomiska fördelningen i Sverige som exempel. 0,001 procent av befolkningen är de rikaste i Sverige i dag, de äger motsvarande 30 procent av BNP. Det innebär att de skulle kunna köpa 30 procent av de varor och tjänster som produceras i Sverige årligen. Det är en kraftig ökning av koncentrerad rikedom i Sverige på bara ett kvarts sekel. Samtidigt är de superrika skickliga på att strukturera sin rikedom – med resultat att de betalar procentuellt klart mindre i skatt jämfört med medel- och höginkomsttagare, enligt Zucman. Men även om man är miljardär så har man fortfarande tagit del av samhällstjänsterna i det egna landet. Välkomnar miljardärer Zucmans kritiker har varit allt från skeptiska till förbannade. I Frankrike anklagades han för vänsteraktivism när hans förslag togs upp – och stoppades – i den franska nationalförsamlingen i höstas. Två representanter för Stockholms Handelskammare skrev i ett debattinlägg i DI i mars att de ”välkomnar danska miljardärer till Sverige” om landet inför en “förmögenhetsskatt”, vilket danska Socialdemokraterna vill. Zucman blir irriterad när miljardärer hotar med att fly hemlandet. De hotar alltid med det om nya skatter riktas mot dem. Men vi måste investera mer i sjukvård, högre utbildning, forskning och infrastruktur. Vi lyckas inte med det om inte superrika är med och betalar: det är helt enkelt nödvändigt.