På en cykelsemester för sex år sedan fick Mona Rahm en oväntad blödning. På ett läkarbesök kort därefter visade det sig att hon var svårt sjuk i obotlig cancer. – Läkaren tog det här väldigt hårt. Hon var väl närmare min ålder, lite yngre, och jag tror att hon tog det väldigt hårt att lämna beskedet att jag var 54 och skulle dö. Hon höll min hand och strök mig på armen. Hon hade tårar i ögonen. Jag blev så ledsen för hennes skull, för det var ju inte hennes fel, berättar Mona Rahm. Läkarna misstänkte äggstockscancer men under ingreppet upptäckte de att det i stället var en form av tarmcancer med ursprung i blindtarmen. Cancern hade redan spritt sig vidare och var så pass omfattande att den inte kunde avlägsnas helt. Trots detta har Mona ingen dödsångest och ser döden lite som en tröst. – Jag ser på nyheterna att det är miljöförstöring, klimathot gängkriminalitet och krig. Då kan jag känna lite: Ja, men jag kommer snart att slippa det, säger hon. ”Jag är inte död nu, jag lever” Mona berättar att hon är väldigt rak på sak. – Jag säger till folk att jag är obotligt sjuk och kommer att dö. Jag tror att det är befriande för många har svårt att prata om döden, säger hon. – Jag tycker om att prata om döden, och jag gör gärna det med folk. Jag tänker att jag också ändå behåller ett positivt sinne för jag är inte död nu, jag lever, och jag är väldigt glad för det. Men det som känns jobbigast är att hon tvingas lämna sina tre döttrar. – I början pratade vi väldigt mycket om det och var väldigt ledsna. Nu har det gått så lång tid, så det har blivit som en ny vardag. Jag tror att sen, när jag blir dålig och ligger inför döden, då drabbar det dem igen. Men då är det ändå andra omgången. Kan närma sig slutet Mona har gått på cellgifter sedan beskedet och röntgen har varje gång visat att cancertumören krympt – men inte den senaste gången. – Så det kan hända att det närmar sig slutet. Men jag har tänkt det så många gånger och varit så orolig för det så nu tänker jag: Jag ska inte oroa mig i onödan eller ta ut nåt i förskott. Man får leva i stunden. Varje dag jag mår bra är en gåva, tänker jag. Hon beskriver att ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor. – När du har mörka delar i livet blir de ljusa delarna så mycket ljusare. Bara en dag när jag vaknar och mår bra är en fantastisk dag. Innan tog jag det för givet.