I kuststaden Santa Marta pågår just nu en internationell konferens om att fasa ut fossila bränslen. Ett 50-tal länder deltar i mötet, som vuxit fram ur frustration över att de globala FN-ledda klimatförhandlingarna haft svårt att enas om konkreta steg bort från kol, olja och gas. Valet av plats är medvetet. Colombia är en av Latinamerikas största kolproducenter – och bara några timmar bort, i regionen La Guajira, ligger Cerrejón, en av världens största öppna kolgruvor. Gruvan är en viktig del av Colombias ekonomi och ägs i dag av det schweiziska råvarubolaget Glencore. – Den ekologiska och sociala skuld som gruvnäringen lämnar efter sig är ännu inte fullt beräknad. Skadorna på miljön och på människors hälsa är mycket omfattande, säger Irene Vélez Torres, Colombias miljöminister. – Colombia har en av de största kolindustrierna i Amerika. Den största dagbrottsgruvan på kontinenten finns inte långt härifrån. Ett liv efter tvångsförflyttningen För Argénida Arregocés Pinto förändrades livet för mer än två decennier sedan. – Vi blev bortkörda 2001 och än i dag har de inte gett oss någonting. Jag hade ett hus – de tog allt. Jag lämnades på gatan med bara kläderna jag hade på mig. Hon är en av många som enligt kritiker drabbats av gruvans expansion. Gruvbolaget har under lång tid kritiserats av människorätts- och miljöorganisationer för tvångsförflyttningar, bristande kompensation och påverkan på både miljö och människor. I dag lever hon fortfarande nära gruvan, men inte i sin gamla hemstad Tabaco. Därifrån tvångsförflyttades hon. Tidigare hade hon en gård med odlingar och djur. I dag bor hon i en hyreslägenhet hon inte har råd med, och hot om vräkning är ständigt närvarande. – Titta på mig. Jag lever i fattigdom och är sjuk. Jag kan varken tvätta eller laga mat längre. Rädsla i hemmet I grannområdet Los Remedios visar Anna Teresa Muñoz hur sprickor löper genom väggarna i hennes hem. – Titta hur väggarna ser ut… de spricker hela tiden. Det är från sprängningarna. Det känns som jordbävningar. Hon säger att hon inte längre vågar sova i ett av rummen. – Jag är rädd att väggen ska rasa vilken dag som helst. Gruvbolaget har erbjudit kompensation, men enligt henne är den långt ifrån tillräcklig. – De ville ge mig fem miljoner pesos (13 000 SEK). Vad ska jag göra med det? Samtidigt beskriver hon hur miljön förändrats. – När de spränger stiger ett svart damm. Det är fruktansvärt. Även tillgången till vatten har förändrats. – Förr fanns det vatten i bäcken. I dag torkar den ut. En väg bort från fossilerna Konferensen i Santa Marta ses av många som ett försök att bryta ett politiskt dödläge – där frågan om att faktiskt fasa ut fossila bränslen länge haft svårt att få genomslag i de globala klimatförhandlingarna. – Här ska vi lösa en klimatkris som orsakas av kol, olja och gas – men vi har inte tillåtits diskutera den frågan. Nu tror jag att mötet här i Santa Marta låser upp den dörren, säger klimatforskaren Johan Rockström.